Page 74 - Cell46

stoppar mig egentligen. Men en del av mig är
kvar i den där cellen, jag förlorade en del av
mig själv där inne och idag vet jag inte om jag
någonsin kommer finna en väg tillbaka.

Det känns som att min vistelse i häktet har
förändrat mig, jag uppskattar livet och
friheten på ett annat sätt än jag gjorde
tidigare, men jag är heller inte rädd för att åka
in igen, för nu har jag verkligen ingenting kvar
att förlora, för jag har redan förlorat allt.

Det är dags att börja om från 0 och det är
mycket svårare än man tror, för jag kommer
behöva vidta en rad olika åtgärder för att
kunna leva ett normalt liv, eller så normalt
som jag nu kommer kunna leva, efter allt jag
gått igenom de senaste månaderna.

68